kanske är det dags igen

Inaktiviteten är ett faktum men nu när klockan slagit halv två fick mina bloggarfingrar plötsligt liv. Får se om det räcker hela vägen fram..

Vad har hänt på ett halvt år? Har jag blivit klokare? Har jag förstått vad jag vill bli när jag blir stor? Kommer jag att fortsätta plugga eller kommer jag ge upp? Finns det roliga sjukgymnaster? Varför går jag nu mera runt med en nedhasad vit overall? Vad hände med mitt namn? Kommer jag någonsin att flytta hemifrån?

För att summera - ett halvt år har gått och rätt mycket har hänt.

De senaste dagarna har jag haft mycket tid för mig själv, trots att vårterminens nollning dragit igång och att en tenta i arbetsfysiologi ska tenteras på fredag. För en vecka sedan fyllde systern 25 och kusinens barn 1, på samma dag,  det fick mig att fundera på tajmning - borde man inte i framtiden kunna bestämma sig för när man vill att barnet ska komma. Tänker mig scenariot, höggravid kvinna vill åka till solen, säger åt sin mage att vänta en liten stund till är du snäll och magen, väntar snällt på rätt tid för panik och barnafödande.

Min tajmning är lite halvt på sniskan, skulle jag be min mage att vänta en liten stund så skulle den tvärt göra uppror och kasta ut ett plastbarn genom naveln... Har någon sorts konstig kommunikation med högre makter för tillfället - ena dagen straffas jag genom att halka på isfläckar, tappa passerkort och bli sjuk för att dagen därpå få en buss serverad på silverfat när jag försovit mig lite. Dagarna mittemellan händer det läskiga saker som att jag med minimalt avstånd undviker ett snöras på sveagatan, blir påhoppad av en gammal vän som jag minsann trott att flytt staden för länge sedan och tvingas gå under stegar för att komma hem..

Antar att jag nu har sju år av olycka att se framemot - kanske att paddanbåten faktiskt kommer att bli landgående och krocka med mig i en korsning...


Men mitt liv är inte bara mystiska händelser och skräckblandad förtjusning den är även vit overall och ett namn som böjar på O och slutar på `båj.. Varför man får ett namn kan ofta inte ens föräldrar svara på, det blir bara så och det är berättelsen till mitt nyfunna namn ett bevis på. Jag har inte lärt mig att lystra än men tids nog, tids nog..
Imorgon, alltså om några timmar, är det jag och V som håller i en stadsorientering med frågor som jag aldrig skulle kunna svaret på.. Tänk vad man blir berusad av makt, tur att det bara är 90 nollan som får stå pall för mina svävande planer!

Nä nu blir det förlorade symboler och sömn innan tvättpasset i morgon bitti.
God natt!
yours truly
Y.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0