ingen klatschig titel..

Jag har tröttnat lite, det verkar även de som en gång frenetiskt läste innehållet på denna sida gjort. Jag har tröttnat på att alltid vara den som blir mest ledsen, den som krampaktigt håller fast och som barnsligt vevar med armarna i luften för att få svar på alla frågor.

Enligt 1177 finns det en viss mängd tårar att spilla över någon och så är nog fallet, de är ju ändå doktorer och andra legitimerade fanatiker som svarar på livets alla frågor och besvär.
Att vara ledsen måste vara något av det mest banala och självklara i livet men trots det gör det lik förbannat ont varje gång.

Nu känns det mest ganska tomt. Har inte några direkta planer för det närmaste 62 åren, om jag nu blir 82 som den genomsnittliga kvinnan. Om det är någon som har en oförbrukad dröm som borde bli uppfylld så är jag tillgänglig för hypotes tester.

Men tills dess att jag får ett drömskt förslag om resor till månen med en luftballong eller cykelresor genom de sju världshaven så ska jag se om det är möjligt att bli av med några av mina mer eller mindre irriterade vanor. Förhoppningsvis leder detta till att jag får någon sorts tidsfördriv medan snön smälter bort och ersätts av flera månaders ständig snuva.

om förhoppningsvis ett halvt år bör jag ha slutat med följande
- separera två ledytor ifrån varandra under tvång med ett knakande ljud
- min nyupptäckta fascination för inre kontraktionsbar vävnad och utskott fyllda av benmärg
- rädslas för det oundvikliga skede som infinner sig efter det att ljuset har slocknat i min närhet
- beteendet som jag utsätter min kropp för i detta nu, att vila ögonen under en självbetald film eller ta en tupplur under släktsammankomster ska vara något som jag kan sucka högt över att andra gör inte tvärt om.
- söndertrasandet av elastisk vävnad, död vävnad och annan tillgänglig väv. Fransar tillhör det förflutna och detta gäller även attackhångel i näshålor. Av doktorn får man rådet att inte stoppa något i näsan och detta gäller allt, även tungor ifrån främmande folk.
- min oförmåga att avsluta sådant jag påbörjat

men kanske viktigast - mitt ältande och gnäll, även om dessa egenskaper nog till stor del gör mig till den jag är.

god natt


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0