varför gör man sådant man sekunden efter ångrar?

Egentligen borde jag sova, eftersom min plan var att gå upp tidigt imorgon för att plugga - då jag inte gjort något annat än att stirra på datorn i två dagar..

Det är underligt vad känslor gör med människor - själv blir jag apatisk när något händer mig, jag stänger ute världen, gömmer mig under täcket och väntar ut det otäcka.. Men vad gör man när man har självförvållat det hela? Man kan ju inte gömma sig under täcket när det otäcka ligger precis intill, kan ju inte vänta ut någon som står där man själv står.

Vet inte riktigt var jag vill komma med detta filosofiska-mitt-i-natten-babbel men jag behöver ventilera mig och vad är inte bättre än det stora vida internet fullt av människor som spyr ut sina tankar om ditt och datt..

Men för att den som läser inte ska tro att jag blivit helt galen, vilket jag mer och mer börjar låta som - (jag skyller på för lite syre till min hjärna de senaste dagarna) vill jag berätta om min kväll som prinsessa.

Dagen D, den på pappret o-obligatoriska balen.  Som jag inte  gick på, teoretiskt sätt eftersom jag tjuvade och gick på en annan pojkes bal istället, men som är så värd att gå på om man kör fullt ut. Men, trots att det inte var the real deal eftersom schillerskas bal var idag, så var den helt underbar. Allt började med en fem timmar framför spegeln, en lunch med oanade överraskningar från en syster och ett spontant besök av en pojke jag tycker om.
Sedan fortsatte det hela med att jag sprang, i balklänning över ett hustak medan regnet forsade ner, eftersom jag var försenad till den privat taxi som färdats från barndomens hagforsgatan med den tjusigaste kvinna jag någonsin skådat i framsätet.
När bilen stannat stod vi utanför en lägenhet som visade sig innehålla ett antal pråliga kvinnor, på köksbordet stod frukt och i våra händer befanns sig ett välfyllt champagneglas - (okej egentligen var det bara mousserande vitt vin men vem bryr sig)

efter några glas kom det vi alla hade väntat på - limousinen, det fordon som skulle ta oss prinsessor runt i staden för att sedan anlända till götaplatsen där min prins skulle stå och vänta. Timman i limousinen gick fort och musiken dånade men när vi kom fram var regnet lika ihållande som det varit när vi stigit in i bilen.

Jag mötte upp med min prins som tagit en ännu längre limousin till platsen (även kallad 16 bussen) och skyddade mig från regnet under hans stjärnbild. Efter några kaotiska minuter inne på stadsteatern började vår vandring mot Valand.

Väl framme med en något tilltufsad frisyr och blöt klänning så fick vi ett glimmande lisebergsband om handleden och en handskakning av en främmande rektor. En trappa och ett champagneglas senare var vi fotade och inväntade att de magiska dörrarna skulle öppnas.. Vilket de inte gjorde på en väldigt lång stund.

Men efter att ha skådat några rynkor och ett antal testar av grått hår så öppnades dörrarna in i en sal som möblerats trångt. När vi väl satt oss och tystats av den lilla macka med räkmoj på som serverats till förrätt den långa väntan inte förgäves - men då varken min kavajer eller grannen mittemot vurmade över vad havet hade att erbjuda kom förslaget att springa till burger king för att stilla hungern.. tyvärr blev det aldrig så eftersom servitriserna höll oss fånga i salen som började kännas mindre och mindre.

Huvudrätten fördes in och till denna det äckligaste vin jag någonsin smakat. Jag erkänner att rött vin inte är min speciallitet men den där druvan smakade vinäger. Så jag använde min charm till att få ett glas vitt - vilket efter att jag fått mitt glas blev en omöjlighet. Tur att man är föd kvinna ;)

När efterrätten som mer liknade något man köper på hemköp förtärts öppnades de gigantiska dörrarna ut till dansgolvet och dj:n spelade något som liknade valsmusik... Golvet började fyllas av förklädda tonåringar och jag fick ett skrattanfall när j började prata som om han tagits ur en svartvit film från 20-talet.

Efter tre låtar - tror jag att det var, men det kändes mer som 15 så byttes musikstilen, men vid det här laget kunde jag knappats känna min fötter. Vi gick ut för att ta luft men bestämde en plan för att ta oss där ifrån - prinsessdrömmen var slut. Mina fötter var oigenkännliga och vi båda ville heller hem och sova än stanna kvar med högfärdiga låtsas prinsessor utan balklänning.

Vid ett tog balen slut, vi fick tillbaka vår stjärnhimmel och strosade hela vägen hem till k-street, en flicka utan skor och en pojke med stjärnhimlen under armen.



Tack alla för en underbar kväll!

Kommentarer
Postat av: Erika

Så himla fin bild! :D



Kram

2010-05-16 @ 09:22:44
Postat av: Fanny

jag bockar och bugar för "den tjusigaste kvinna jag någonsin skådat i framsätet" ! du såg inte så dum ut du heller ;)

2010-05-16 @ 12:12:39
URL: http://fannywe.blogg.se/
Postat av: Anonym

Vilket fantastiskt vackert par! Mycket tjusiga!

2010-05-16 @ 15:25:06

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0