kungsgatansbarn

Varför blir man bara så stressad när mörkret lägger sig tätt kring husen och när chokladbitarna i kalendern börjar ta slut?

Tröstade mig själv med att springa runt på staden som en galning för att testa mina ögon, hjälpa p med julklapps rådgivning, ge m bärhjälp från hemköp, köpa friskiskort, hämta piller på apoteket, tappa bort mig själv, hejda mig från att göra snöänglar mitt på järntorget och beklaga mig över alla snö som hamnat i skorna..

Är sen en tid tillbaka klar med alla julklappar, vilket borde vara betryggande och skönt men istället så blir jag arg på att julklappshögen i hallen bara växer… planen var att vi bara skulle ge en julklapp var i år och det har jag hållit mig till så det finns bara fyra stycken paket i brunt med gröna snören men när man läser på paketen så finns det närmare femtioelva paket från m och p… vad hände med att det är tanken som räknas och less is more?

Har gjort allt i år för att skapa julkänslan men på något sätt försvinner den i all avgassnö, alla byggnadsställningar och förfrysta tår.. vad hjälper två besök till det upplysta Liseberg, glöggkalas i en park, två luciakonserter, julklappsutdelning på ett café, pepparkaksbak, halv snöstorm , öppenspis , varma filtar och en underbar pojkvän när stress, ryggproblem och magkatarr ligger i skuggan av allt och bara vill äta upp mig så fort jag släpper fokus.

Men man ska inte klaga j gör mig lycklig, bloggens läsare är på en ganska stadig 6:a, f vill åka pulka med mig och igår lades det upp ca 20 bilder på mig på fb – alla finfina utan allt för mycket drogade ögon och konstiga poser.

Nu väntas det en lugn kväll hemma för att i morgon bli kalas, pepparkakshusbak, släktmiddag och biobesök, men imorgon är en annan dag!